Kontakta oss

Afrika 2007

Med sinnena fulla av tillförsikt och i hopp om att få i oss en riktig lunch i lugn o ro, åker vi ut till Arlanda i mycket god tid. Det är dags att åka till Afrika, närmare bestämt Kenya och Tanzania. Bara tanken på all trekking, safari, sol och bad vi ska få vara med om gör att våra leenden inte riktigt vill försvinna. Härligt!

Inte ens de nya (smått otroliga) incheckningsreglerna som har börjat gälla, kan få oss på dåligt humör. Vi hade gissat att törstiga människor skulle få problem vid incheckning nu när man inte får ta med sig större förpackningar är 100 ml med vätska. Vi skulle vilja tillägga till listan, människor som borstar tänderna, solar, sminkar sig eller för den delen äter den, vid det här laget ganska berömda svenska maträtten, Janssons frestelse.

Nåväl - gott om tid hade vi ju mycket av.

Jag hade förberett Åsa på en skön "long haul"-flygning med gott om utrymme, bra filmer, god mat och allt annat som kännetecknar en flygning av högsta klass. (Så är väl long-haul alltid?) Döm om Åsas, och inte minst min egen, förvåning när vi kliver in i konservburken på Schiphol som ska ta oss till Nairobi.

Efter en lång, trång och sömnlös flygning landar vi så till slut i Nairobi. Äventyret kan börja! Och eftersom vi ska åka iväg direkt till Mount Kenyas Nationalpark känns det extra bra när tält, stavar och annan oundgänglig utrustning letar sig fram till oss på bagagebandet. Den oroliga delen av mig kan nu koppla av helt och hållet.

Vi letar oss ut från flygplatsbyggnaden för att möta upp med Alex som redan står och väntar på oss.

Efter en kort bilfärd från Jomo Kenyatta International befinner vi oss i centrala Nairobi på Parkside Hotel på Monrovia Street, där vi, lite senare, äter frukost med Stina och Bengt, som kom till Nairobi redan igår. Tillsammans är tanken att vi ska ta oss upp för Mount Kenya och Kilimanjaro. Nu ska verkligheten visa sig ha något annat i skötet, men det tar vi senare.

Nu koncentrerar vi oss istället på resan mot Nanyuki, en liten by vid foten av Mount Kenya och ofta en utgångspunkt för en bestigning av berget, framför allt om man väljer gå Sirimonrutten, vilken vi ska gå.

Väl framme äter vi en sen lunch och tar sedan en eftermiddagspromenad med Robert till Ekvatorn. Efter att ha provianterat på tillbakavägen vilar vi lite middag, äter lite middag, packar om och går och lägger oss i hopp om att vara rejält utvilade till morgondagens vandring.

Efter lite odefinierbara logistiska utmaningar, kommer vi något försenade iväg mot Sirimon Gate.

Vi lär oss snabbt att tid är någonting relativt i Kenya och att pole pole (sakta/ta det lugnt) tillsammans med hakuna matata (no problem) är var kenyans främsta ledord. Skämt åsido så är det egentligen en ganska skön inställning, våra stressade hjärnor har bara lite svårt med den snabba omställningen.

Men bara en liten stund efter att vi har lämnad Chogoria är vi framme vid Parkentrén på 2 440 meter över havet. Här stärker vi oss med lunch innan vi ger oss av mot Old Moses Camp på 3 300 meter i den 30-gradiga värmen.

Hela vägen upp mot Old Moses har vi det vackra Mount Kenya i blickfånget. Det ser ut att vara oändligt långt borta. Det är ungefär 9 km till Old Moses och det tar oss drygt 5 timmar att ta oss upp dit. Det känns lite overkligt att vara här i Afrika och vandra i denna vackra natur - en ynnest oss förunnad!

Åsa mår så där när vi kommer fram. Det är första gången hon är så här högt uppe. Hon mår så kymens att vi inte sover särskilt mycket under natten.

På morgonen har måendet övergått från kymens till rejält dåligt och efter en mycket, mycket lång övervägning, där flera olika alternativ bollats fram och tillbaka mellan mig och Åsa och Robert - vår huvudguide - så kommer vi överens om att Åsa stannar i Old Moses Camp med Wilickison och går dagsturer (acklimatiseringsturer) med honom medan jag tar mig upp på Point Lenana och tar mig tillbaka till Old Moses två dagar senare. Det känns minst sagt olustigt att lämna Åsa kvar trots att detta var något vi hade pratat om noggrant hemma och bestämt att göra, innan resan.

Med en rejäl olustkänsla börjar jag således, tillsammans med Stina, Bengt vår vandring mot Shipton Camp.

Olusten till trots kan jag inte låta bli att fascineras av den otroligt vackra naturen, vädret är perfekt och vyerna oslagbara. Det känns som jag ser ut över hela Afrika här uppifrån. När jag tittar uppåt känns dock Mount Kenya fortfarande avlägset och overkligt.

Dagens etapp är krävande i två avseenden. Dels är det en rejäl sträcka att gå på denna höjd, cirka 15 kilometer. Dels är det en rejäl stigning. Vi ska upp till 4 200 meter, det vill säga hela 900 absoluta höjdmeter. Döm därför om min förvåning när Robert meddelar vid lunchen att Åsa är på väg efter oss - och att hon snart är ikapp :-))

Hon mår inte bra när hon kommer ikapp - men vilken bedrift att starta två timmar efter oss och komma ikapp efter så kort tid! För att inte prata om vad det gör med mitt humör - olustkänsla bort!

Resterande vandring till Shipton är ganska ansträngande men det betalar sig när vi kommer fram. Campens läge är fantastiskt vackert, med de tre topparna Batian (5 199), Nelion (5 188) och Lenana (4 985) precis ovanför våra huvuden. För en stund glömmer vi bort alla bekymmer och besvär. Det är ju detta som gör det värt alla vedermödor.

Detta ska visa sig bli en dag vi sent ska glömma!

Efter en rejäl frukost har följande bestämts: Åsa stannar kvar i Shipton eftersom hon känner sig trött från gårdagen (inte konstigt). Stina och Bengt håller sig till planen (tur att några håller sig till planen :-) och ska sova på 4 700 möh (Austrian Hut). Själv ska jag försöka mig på en toppbestigning av Point Lenana under dagen för att sedan ta mig tillbaka ner till Åsa i Shipton igen. Därefter är planen att gå ner till Nanyuki igen, via Old Moses.

Nu ska det ju inte, som ni redan har förstått, alls gå enligt planerna idag.

Precis när Stina och Bengt ska lämna oss för att gå mot Austrian Hut så kommer Robert på att vi inte kan lämna berget via två olika gater eftersom vi bara har ett "utpasseringstillstånd". Åsa ändrar då ganska omgående sin plan för att inte förstöra för oss andra. Hon bestämmer sig för att göra mig sällskap mot Point Lenana, så vi kan fortsätta ned via Mintos Hut, där vi strålar samman med Stina och Bengt igen och tar och oss gemensamt ut genom Chogoria Gate.

Sagt och gjort. Från att ha suttit i solen och bara myst - med sinnet inställt på att tvätta både kropp och lite kläder, för att sedan bara låta sig trollbindas av denna oerhört vackra plats - sätter vi istället igång att bryta upp lägret och packa ryggsäckarna igen. Efter någon halvtimme sätter vi av mot toppen.

Dagen är till en början alldeles underbar och den första delen av vandringen är fantastiskt härlig. Vi tar det lugnt på Åsa och Janne manér, stannar ofta, tittar på omgivningarna och tillåter oss att njuta av stunden.

Men ytterligare 500 höjdmeter - upp till 4 700 möh redan på 3:e dagen - ska visa sig ödesdigra för Åsas hälsa.

När vi kommer upp till Harris Tarn (?), en liten sjö/tjärn på just 4 700 meters höjd vill Åsa inte fortsätta längre. Den snabba stigningen (det är som sagt var bara två dagar sedan vi var på havsnivå) har kommit ikapp henne.

Både Wilickison och jag är ganska oroliga för Åsa, men hon envisas med att säga att det är tillräckligt bra för att vi ska kunna lämna henne en timme ungefär, för att gå upp på Point Lenana. Vi börjar gå, och vi går snabbt - vi vill inte lämna Åsa ensam längre än nödvändigt.

Vi kommer upp på toppen efter ungefär 40 minuter och sikten är i princip lika med noll :-( Men jag är mycket nöjd ändå! Jag känner mig inte helt acklimatiserad och jag är ganska färdig - väl här uppe på toppen får jag ur mig de två liter vatten jag har druckit på vägen upp. :-( Vi stannar inte länge för att vila utan sätter av ganska omgående för att komma ner till Åsa igen.

När vi kommer ner mår Åsa ytterligare något sämre än tidigare och efter att ha fått i henne lite vätska så skyndar vi oss ner - vi inser att vi ganska snabbt måste ner till Mintos på 4 300 för att Åsa ska bli bättre.

Åsa är bokstavligen helt slut och det övergår mitt förstånd var hon hämtar krafterna ifrån för att gå/stappla sig ner för berget. Hon säger att huvudvärken är det värsta - den skär genom hela kroppen som vassa knivar i varje steg. Dessvärre blir det inte alls bättre när vi väl kommer fram till Mintos. Åsa får i sig ett par koppar te och 13 pommes frites och sedan tar det slut. Åsa "försvinner" från oss och blir mer eller mindre okontaktbar. Det är riktigt läskigt och om jag blir rädd och nervös så blir Wilickison och Robert än mer så. Jag kan inte få något vettigt ur henne utan det är mest rappakalja och osammanhängande kommentarer som hon upprepar om och om igen.

Vi bestämmer därför omgående att vi måste försöka få ner Åsa ytterligare några hundra meter, varför Robert får börja gå med Åsa (hon går själv än så länge) medan Wilickison och jag river lägret och kommer efter så fort vi är klara med det.

Så går vi sakta, sakta ner för Mount Kenya. Åsa vill verkligen inte gå och vi får tjata rejält på henne för att "lura" henne att gå en liten stund till. Dessvärre är klockan ganska mycket och det börjar redan bli mörkt - och det är en lång väg (10 km) till Chogoria Gate Road End dit vi planerar att gå för att slå upp tältet för natten.

Vi får ta fram pannlamporna och när det blir helt mörkt är det ännu svårare att få Åsa att gå. Men så på 3 900 meter, som vi når efter ett par timmar, känner Åsa att hon får luft. För första gången på många timmar känner hon att hon kan andas och förvånansvärt snabbt kommer Åsa "tillbaka till oss". Det har varit ett par tre mycket obehagliga timmar och det känns som en befrielse att Åsa vet vem jag är igen :-)

De resterande kilometrarna är på inget sätt lätta eller roliga. Vi småspringer ner för berget eftersom Robert är lite smårädd för elefanter och bufflar. Åsa är livrädd. :-) Väl framme rasar vi mer eller mindre ihop och vi upptäcker att Robert och Wilickison i stressen när vi lämnade Mintos Hut har glömt både sina sovsäckar och maten.

Det blir en lång och kall natt.

Klockan 10 kommer Simon med sin Jeep. Han är efterlängtad! Eftersom mobiltelefontäckningen är usel så har Wilickison, någon timme tidigare, sprungit de 7 kilometrarna ner till Chogoria Gate för att hämta Simon. Wilickison sprang därför det fanns elefanter runt omkring vägen - och elefanter är farliga!! Detta faktum är återkommande under hela vår vistelse i Afrika - att elefanterna och bufflarna är de djur som människorna fruktar mest av alla.

Vi åker i en rasande fart genom bambuskogarna ner mot Chogoria - vi närmar oss civilisationen och rinnande vatten. Nåja - droppande vatten blev det, men med lite tålamod är vi båda rena igen. Det var vår Mount Kenya upplevelse det. En härlig, omtumlande och oförglömlig sådan.

Efter frukost ansluter resten av "gänget". Bengt och Stina hade haft en ansträngande men lyckad vandring upp på Point Lenana.

Vi åker tillsammans till Nairobi och avslutar kvällen på restaurangen Carnivore där struts och krokodil står på menyn.

Efter vår, minst sagt omtumlande tur upp på Mount Kenya bestämmer vi oss för att vänta med Kilimanjaro denna gång. Istället bestämmer vi oss för att ta oss till Masai Mara. Bytet av plan går, tack var Alex och Minneh, extremt smidigt och vi kommer iväg "på en gång".

På sen-eftermiddagen landar vi så, efter en bumpig landsvägsfärd, på Sopa Lodge i Masai Mara. Vi har tagit oss hit via Narok som är den sista utposten innan du kommer in i Masai-Land. Sopa Lodge är lyx! Sköna sängar, god mat och varmt, rinnande vatten. Det känns välförtjänt och vi njuter omåttligt av stunden.

Evans vill ge sig av in i nationalparken på en gång för att titta på djuren. Evans är mycket intresserad av djuren och tycker, trots att han åker till Masai Mara "jämt och ständigt", att varje gång är en fantastisk upplevelse.

Det tar bara 2 minuter innan vi ser en gepard, zebror, gnuer, antiloper av alla de sorter och en uppsjö av andra djur. Det är svårt att inse att det inte är någon djurpark vi åker i - utan att djuren som kommer till Kolmården faktiskt bor här på riktigt. Detta är minst lika omtumlande som Mount Kenya. Stort och, som Åsa säger; det är som att vara med i en naturfilm.

Denna dag ska också bli en dag vi sent ska glömma! Men av helt andra skäl än vår oförglömliga dag på Mount Kenya.

Idag är det heldagssafari på schemat. Fortfarande är det lite svårt att ta in att vi faktiskt befinner oss i djurens naturliga miljö. Det känns nästan som det är "riggat" med alla djur överallt. Och än mer så känns det när vi efter en timme eller så lyckas spåra upp tre geparder - en pappa och hans två barn, om än ganska fullvuxna.

Evans ser snart att de smyger på en impala några hundra meter bort. Därför avvaktar vi och följer geparderna på deras sakta, smygande väg mot en, hittills, helt obekymrad impala.

De smyger så långsamt och försiktigt. Det är imponerande att se hur de bokstavligen försvinner eller blixtsnabbt "fryser till is", så fort impalan lyfter upp sitt huvud från gräset och tittar åt gepardernas håll - den har inte en möjlighet att upptäcka geparderna.

De tar god tid på sig - det är ju en lunch som står på spel. Men så, efter kanske en halvtimme, är det dags. De sätter fart - och vilken fart!! På några sekunder är det över. Impalan har inte en chans.

Evans är om möjligt ännu mer uppjagad och fascinerad än vad vi ä och på bråkdelen av en sekund har han startat bilen och åkt fram till platsen där geparderna och impalan ligger. Först tycker både Åsa och jag att vi kommer lite väl nära - men geparderna är helt oberörda av vår närvaro - bilen är inget hot och en "naturlig" del av deras vardag - förklarar Evans. Det verkar verkligen vara så.

Ljudet av impalans andning och kvävda skrik, gepardernas käftar som sakta, frustande tuggar i sig, den ännu inte döda impalan, kommer vi sent att glömma. Naturen är mäktig.

På eftermiddagen besöker vi en masai-by. Otvunget dansar och hoppar både jag och Åsa med Masaierna i deras dans. Vi spenderar en god stund med byhövdingens son, som berättar stolt ifrån hjärtat vad det innebär att vara masai.

Idag är mest en lång transportdag. Vi tar oss tillbaka till Narok och därifrån känner Evans till en "genväg" till Nakuru. Nu har vi ju aldrig åkt den "riktiga, stora" vägen till Nakuru, men vi har svårt att tro att genvägen är något annat än en senväg. Vägen vi åker på är i långa stycken gott som oframkomlig. Fördelen är dock att den tar oss längs den typiska afrikanska landsvägen, genom små byar som Njoro och Mau, förbi människor och djur. Regnmolnen framför oss gör Evans påtagligt nervös - och därmed också oss. Evans säger att om det börjar regna nu, då är vi illa ute = då kommer vi inte längre på dessa vägar.

Högre makter är dock med oss och regnet kommer inte förrän vi redan är framme vid, och inne i Lake Nakuru National Park. Vår förhoppning är att åka direkt till lodgen men Evans har andra planer. Först en tur i parken.

Nakuru är berömt för sina flamingos - och flamingos finns det i överflöd om inte hundratusental så åtminstone tiotusentals. Det finns tillfällen då det är mer än 1 miljon (!) fåglar i sjön samtidigt. Efter 2 timmar kommer vi så till slut upp till logden, rejält trötta somnar vi ovaggade direkt efter att ha ätit middag.

Vi vaknar till en trolsk morgon. Diset ligger magiskt över sjön och över dalgångarna i parken. Vi åker runt bland alla djuren och vi har båda fortfarande känslan av att det är ganska overkligt.

På eftermiddagen är det dags att åka vidare. Det är en, relativt sett, kort väg till Naivasha. Väl framme bestämmer vi oss för att inte åka ut till Crescent Island - just då känns det som ett mycket bra beslut - vi behöver bara göra ingenting ett tag - det var länge sedan sist.

Mänsklighetens vagga. I Hell's Gate kommer vi så nära den det går. Alldeles i närheten av Naivasha ligger denna national park mitt i Rift Valley. I Hell's Gate kan du även gå ut ur bilen mitt bland djuren. Du kan gå eller cykla genom parken om du vill - det "enda" du behöver se upp med är bufflarna (och en och annan leopard förstås).

Vi är nu så nära jordens inre att det pyser ur bergen och vattnet som rinner fram ur bergväggen är varmt, mycket varmt. På sina ställen är vattnet upp mot 70 grader. 15 % (45 Kwh) av elektriciteten som konsumeras i Kenya produceras här i de geotermiska kraftverken.

Vi går i nere i Njorowa Passet med Jackson, en underbart ödmjuk och trevligt masai. Han förmedlar en godhet och insikt som gör att vi blir glada och känner oss väl till mods. Han berättar om att han var med vi inspelningen av Tomb Raider (som, i delar, filmades här) men att, det för honom, var en högst världslig och intetsägande tillställning.

Något som absolut inte är världsligt är det faktum att jorden tas från masaierna. Jackson har föga förhoppningar om masaiernas framtid utan ser hur deras kultur sakta håller på att försvinna. Det är inte alla som kan värja sig från en arg buffel med endast en liten pinne - något som Jackson kan. Han tittar mycket förvånat på mig när jag frågar om han har måst försvara sig på detta sätt någon gång. Jag gissar att jag skulle titta på honom med samma förvåning om han frågade om jag hade åkt tunnelbana någon gång. Självklart har han flera gånger legat i ett dike med en arg buffel över sig och siktat på näsborren med sin obetydliga träpinne.

Efter vår mer än angenäma, korta trekk med Jackson ger vi oss av mot Nairobi igen - 90 km dit. Efter 4 timmar checkar vi in på Parkside igen - imorgon tar vi shuttlen till Arusha, Tanzania.

Alex, som gör oss sällskap på bussen, kommer inte längre än till gränsen idag. På lördag är det maraton i Mombasa och säkerheten vid gränserna har höjts markant. Sålunda måste Alex åka tillbaka till Nairobi för att förnya sitt resetillstånd, någon han i normalfallet kan göra vid gränsen.

När vi efter lite sedvanligt gränsstrul så åker vidare mot Arusha, tar det inte många minuter innan vi ser Mount Meru - mäktigt. Hela vägen fram till Arusha och busstorget, där vi möter upp med Mallya, som ska vara vår ledsagare under dagarna i Tanzania, har vi berget som blickfång.

Lite senare på kvällen, bestämmer vi att åka direkt till Manyara imorgon istället för att spendera dagen i Arusha.

Jag tar en arla promenad i Arusha när staden vaknar. Staden har i runda slängar 300 000 människor och växer så det knakar. Arusha ligger exakt halvvägs mellan Kairo och Kapstaden.

Beslutet att åka vidare känns ändå mer än ok just nu.

Att åka med Mallya är att åka lugnt och långsamt. Det är att stanna för kafferast. Obligatorisk visar det sig.

På eftermiddagen åker vi så in i en, mycket fuktig och "djungellik", nationalpark - Manyara. Det är mycket tätare vegetation här och följaktligen svårare att se djuren än på Masai Maras öppna slätter.

På kvällen sitter vi uppe på lodgen och tittar ut över Lake Manyara - utsikten är hänförande.

Klockan 07.30 sitter vi i bilen för ytterligare en dags djur-spotting. Av "the big 5" har vi bara leoparden kvar. Vi tittar, tittar, letar och snokar. Leoparden, om den överhuvudtaget finns där, är mycket svår att upptäcka.

Men fastän vi stirrar ut i djungeln, eller kanske just därför, är det Mallya och inte Åsa eller jag som upptäcker den. I trädet. Där ligger den vackra katten och tar igen sig. Den hänger lustigt med alla fyra benen rakt ned. Det är tredje gången på tio år som Mallya ser en Leopard i Manyara. Fascinerade sitter vi och tittar på den i säkert 20 minuter.

Och även om resten av dagen bjuder på närkontakt med giraffer, en hel elefanthjord och mängder av andra djur så är minnet av den skygga, svårupptäckta leoparden ändå störst.

Vi åker uppför de bördiga kullarna mot den mytomspunna Ngorogoro-kratern. Det är bara ett stenkast bort från Lake Manyara. Vi åker 1200 meter uppåt och till slut står vi på kraterkanten och tittar ut över ett sagolikt Ngorogoro. Mytomspunna platser som Ngorogoro och Serengeti väcker onekligen förväntningar om ett naturens eldorado eller nirvana. Kratern vi står och blickar ut över uppfyller definitivt alla våra förväntningar.

Vi åker ett halvt varv runt kratern, för att ta oss till en av de få vägar som går ner till kraterns botten. När vi kommer ner stannar Mallya, det är dags för dagens fikarast. Vi omringas snabbt av ett gäng unga masaipojkar som är mer intresserade av våra pengar än av oss.

Här nere i kratern är landskapet markant annorlunda från de vi har sett tidigare. Hela kratern är som en stor slätt och kraterns väggar omfamnar oss vart vi än vänder oss.

Kratern såg nästan djurlös ut på håll, men när vi kommer ner och in i kratern ser vi att den formligen kryllar av djur. Gnuer, zebror och antiloper i parti och minut. Vi ser noshörning (svart) och mängder av elefanter. Bufflar och schakaler kan vi också pricka av.

Det mest minnesvärda denna dag är dock den stora lejonflocken som, bokstavligen, omringar vår bil. Det är upp mot 20 djur, honor och unga lejon. De är så nära att vi hör deras andetag. I sina försök att undkomma den stekande solen försöker de krypa in under bilarna, och när de väl lagt sig till rätta är det inte lätt att schasa iväg dem.

Naturen under våra fötter, så att säga.

Hu! Vilken resdag. från 07.30 då vi lämnar Sopa-lodgen i Ngorogoro - till 19.00 då vi landar, åter igen, vid Parkside Hotell i Nairobi. Puh!

Förmiddagen spenderar vi strosandes i Nairobi. Det är idag, lite sent, som vi hittar Nairobi Java House, med Nairobis i särklass godaste kaffe. En lång njutfull kaffepaus med andra ord. Hit ska vi igen!

Vi råkar stöta på Alex på gatan och vi pratar om skjutsen ut till Wilson-flygplatsen dit vi ska lite senare. Av någon outgrundlig anledning svarar vi "ja" på frågan om vi vill åka och titta på elefanter i Nairobi National Park innan flyget lyfter. Vi som, för tillfället är så trötta på djur. Detta är första och enda gången som vi gör ett sämre val.

Elefanterna är precis som vi misstänkte, mycket snarlika de vi tidigare sett. Ja, det låter som vi är blasé och rejält negativa, men vi har trots alla spenderat de sista 9 dagarna med att spana efter djur och vi är i större behov av en lugn och vilsam avslutning à la strand/pool.

Efter en dryg timmes flygning landar vi så på Mandas flygfält. En kolossal värme slår emot oss när vi kliver av planet - 100 % luftfuktighet och närmare 40°C. Det ska väl gå det med.

Åsa är ännu inte helt övertygad om att alla bitar kommer falla på plats - att hotellet kommer vara bra, ligga nära stranden, ha pool och så vidare. Själv är jag fullständigt övertygad om att det kommer att bli perfekt.

Åsa får rätt :-(

Banana House, som är vårt förbokade hotell, ligger inte vid stranden, inte ens nära stranden, inte ens halvlångt från stranden. Banana House ligger låångt från havet. Banana House har ingen pool. Från Banana House ser vi inte ens havet. Banana House har ingen restaurang att äta i. Rummet har inget badrum - inte ens en dörr till toaletten. Banana House är inget bra ställe.

Jag ser hur Åsa sjunker ner i någon status av "jag tänker inte spendera 5 dagar här". Till min förvåning kommer jag på mig själv med att tänka exakt samma sak.

Jag tar tag i Sadi, som jobbar på Banana House, och förklarar för honom att detta inte motsvarar vad vi hade förväntat oss. Efter en halvtimmes diskussion har vi inte kommit så långt och Stefan, min bror, som vi har engagerat hemma i Sverige, har kommit med en del namn på alternativa boenden.

Dags att bli praktisk! Sagt och gjort, vi sätter på oss ryggsäckarna och går "ut på stan" i hopp om att hitta ett bättre boende. Efter 10 minuter stöter vi ihop med Abdullah Ali. Han är ytterst hjälpsam och så småningom hamnar vi, med hans hjälp på Kijani House - som är precis det vi vill ha - trevlig personal, nära havet, pool, restaurang. Taget!

32°C på rummet är i det häftigaste laget. Natten har varit minst sagt varm. I någon form av acklimatiseringsförsök - denna gång till värmen, spenderar vi hela dagen nära vattnet. Först gör vi ett försök att ligga på stranden - men det är helt enkelt för varmt. Vi tar vårt pick och pack och spenderar resten av dagen vid poolen - precis vad vi kom hit för att göra.

Varmt, varmt, varmt!

Efter en förmiddag vid poolen åker vi båt in till Lamu Town. Det var rätt spännande att komma dit. Lamu Town är ju med på världsarvslistan i sin egenskap av ursprunglig swahilisk/arabisk handelsstad (den äldsta i världen). Vi är säkert färgade av alla våra år bland de spanska, vita, välvårdade byarna, och hade nog sett framför oss en liten pittoresk ö med en ännu mer pittoresk by, Lamu Town - vi kan väl säga som så - man vårdar världsarvet på ett ytterst ovårdat sätt.

Lamu Town är fallfärdigt och obeskrivligt skitigt. Tazun, som är vår tillfällige guide, tillstår att ingen riktigt städar staden och sophämtningen fungerar inte den heller. Avloppssystem har man inte, utan använder sig av gatorna och havet. Jo-jo, kulturarv. Den lokala köttmarknaden har stängt sedan en månad tillbaka av sanitära skäl - hela Lamu lever just nu av vegetarisk mat och fisk. Inte oss emot. Det blir en kort tur i Lamu Town.

Kvällen avslutar vi med en Dhow-tur med Abu, i solnedgången.

Ännu en dag då vi planerar att ligga vid poolen och ta det lugnt hela dagen. Men när Tori kommer och frågar om vi vill göra henne sällskap och snorkla, säger Åsa att man ska inte säga nej - man ska säga ja! Vilket vi gör.

Sålunda spenderar vi ett par, tre timmar snorklandes runt bland Manda Islands korallrev. Och trots att både jag och Åsa har varit mycket noga med att använda solskydd (30!) så avslutar vi vår resa med att bränna oss båda två.

Dagen avslutas därför i skuggan vid poolen.

Så påbörjar vi idag hemresan. Det är inte mindre hett på Lamu idag - höglandets svala luft lockar.

Vi återser Parkside i Nairobi på eftermiddagen och avslutar dagen med lite souvenir-shopping. Denna aktivitet innehåller, bland annat, en timmeslång prutning, under vilken Åsa och försäljaren ytterst oenigt närmar sig varandra. Men Åsa vill verkligen inte ha ebenholtzskrinet! :-) Efter denna mangling är Åsa helt slut. Vi tar oss till Nairobi Java House och äter middag där och sedan går vi direkt i säng.

En frukost på Nairobi Java House är det sista vi "gör" på semestern. Efter en heldags resande landar vi med alla tillhörigheter på Arlanda. Det är -2°C och snöar.

Det överskuggas dock av de mängder av varma människor och minnen som vi bär med oss från ett fantastiskt trevligt Kenya och ett lika trevligt Tanzania. Hit åker vi igen!!!

Kenya

Startsida |  Resor |  Foton |  Sajtkarta |  Om... |  Länkar |  Nyheter |  Lev Nu |  © Copyright 2004-2008