Jotunheimen 2006
Äntligen på väg. Fast det är många långa mil på norska landsvägar. Åsa är redan hos goda vänner i Karlstad så där strålar vi samman över en lunch och för att samla kraft inför den kvarvarande bilresan och toppturerna.
Framåt midnatt är vi så framme vid parkeringen i slutet av bom-vejen (50 NOK). Från bommen är det 23 kilometer dålig väg och vi är glada att vi har en Jeep eftersom det skumpar och slår rejält. På parkeringen har vi en kort överläggning om var vi ska sova. Vägen kvar till Glitterheim är inte 5 km som vi trodde, utan 7 km - en avsevärd skillnad så här dags på dygnet. Så, Jannes tvekan till trots, bäddar vi i ordning i bilen för att sova där.
Efter en mer bekväm natt än vad Janne trodde är vi uppe med tuppen och äter en rejäl grötfrukost. Nu återstår "bara"
att gå de 7 kilometrarna innan vi kan börja vår tur uppför Glittertind. 7 kilometer är drygt, vägen vill aldrig ta slut.
Bokstavligen! Bakom varje krön eller kurva fortsätter den bara och fortsätter, och fortsätter.
När vi efter nästan två timmar kommer fram till Glitterheim är vi rejält trötta på grusvägen.
Därför är det en efterlängtad ankomst och vi sätter oss gladeligen ner för lite blåbärssoppa och får snabbt inspiration igen när
vi ser upp emot Glittertind. Förväntansfulla som alltid.
Väderprognoserna innan vi åkte utlovade 6-12 grader och regn så vi är oerhört glada för 20 grader och strålande sol. De första höjdmetrarna på turen uppför avverkas på stigar i bevuxen natur, men ganska snart övergår underlaget till lösa stenar och små klippblock och vi får tyvärr kliva runt, hoppa runt och försöka hitta någon rytm och framförallt balans i detta stengytter :-( Det sliter på fötterna. Nåväl solen skiner omåttligt på oss och visserligen är stigningen konstant med undantag för några få, korta, flacka partier, men det går lätt och naturen är så fantastiskt härlig, så när vi nu sitter här och ska skriva detta så känner vi helt enkelt bara - "och så var vi uppe". Som sagt så lätt gick det.
De sista 200 höjdmetrarna består av glaciär - Glitterbreen - istället för sten och klippblock och bortsett från ett tillfälle när Åsa fokuserad på sina fötter, efter en stund tittar upp och har "hamnat" mycket, mycket längre ut på ett överhäng än vad hennes höjdrädsla tillåter :-) så går även detta parti mycket enkelt. Toppen är väl tilltagen i yta att stå på (bra om man slåss med höjdrädsla), utsikten är som vanligt fantastisk. Härligt att vara uppe!
Nedfärden blir dryg (ja vi vet, de är alltid dryga) men att hoppa runt på dessa evinnerliga stenar och små klippblock sliter på knän och fötter rejält. Ideligen omsprungna av lättklädda norrmän som fysiskt uppträder som om detta var en söndagspromenad, det gäller att inte låta sig nedslås av det - vilket vi inte gör.
Väl nere återstår dock de oändliga 7 km på den oändliga grusvägen tills vi är framme vid bilen igen.
Åsas kommentar:
Varje steg gör ont i fötterna och Janne undrar varför jag håller ett så högt tempo och varför jag är så trött.
Jag försöker, så gott det nu går, att förklara min målmedvetenhet och ilska. Utan den tar jag mig inte till bilen, tror jag. :-)
Jag tittar på klockan igen och igen och igen, vi har gått i 13 minuter. Jag får ta ut en sträcka i tanken och lova mig själv
att inte titta på klockan förrän vi nått den punkten *skrattar* - så man blir av lite ont i fötterna.
1,5 timme senare når vi bilen och skorna åker av med vindens hastighet och tänk vad fort vedermödorna försvinner - nu finns bara allt härligt kvar. Nåja, några blå tår minner ett bra tag om en tuff vandring. Men det är få saker som går upp mot 11-12 timmars vandring i den norska naturen tillsammans med den man helst av allt vill vara med.
Efter den lite väl långa vandringen igår tar vi det lugnt i Gjendesheim hela dagen. Det känns skönt att låta fötterna vila en dag som idag. :-)
Åsas berättelse:
Gjendebu, 22 juli 2006 - 06:00
Vi stiger upp tidigt idag för att vara i god tid vid båten som ska ta oss till Memurubu. Vi har övernattat i Gjendesheim,
på en av de vackraste tältplatser vi bott på - fantastiskt vackert!
Vi har förberett en dagsturs-packning och packar ihop tältet och de övriga sakerna och stuvar in dem i bilen som är parkerad på parkeringen intill.
Kiosken är redan öppen, varsin kopp te och några smörgåsar. Det visar sig att det var bra att vara ute i god tid, det är gott om folk och båten blir full och avgår innan utsatt tid. Cirka 20 minuter senare anländer vi i Memurubu, där vi inhandlar några mycket dyra läsk (84 NOK för tre små!!) och fyller på med vatten och ger oss förväntansfulla av mot högre höjder.
En av de fantastiska sakerna med dessa vandringar är just förväntan, för hur mycket vi än läser på och förbereder oss vet vi ändå aldrig riktigt vad som väntar oss. I det här fallet är jag mycket glad att jag inte visste vad som väntade :-)
Cirka 08:30 ger vi oss av uppåt, det är rätt mycket folk, vi går i maklig takt och släpper förbi de flesta för att få njuta lite för oss själva. Det är fantastiskt vackert. Bland det vackraste vi upplevt. Sagolik natur. Vattnet förför med sina gröna färgskiftningar.
Vi går den första branten och stannar sen för att äta frukost, njuta av naturen och fotografera lite (mycket). Vandringen fram till Besseggen-kammen är oerhört vacker hela tiden. Små sjöar uppe på bergen dyker upp en efter en. Det är ömsom upp och ner i höjd, fin vandring och enastående natur. Vi äter lunch, fotograferar och njuter.
Vi närmar oss kammen, ju närmare vi kommer, desto räddare blir jag. Som ytterst höjdrädd har jag inte insett vad jag gett mig in på. Strax innan kammen vandrar vi nerför och jag börjar förstå vad det är jag måste göra. Det är absolut ingen risk i det vi gör, för alla norrmän som är vana att gå på tur och säkert inte är särskilt höjdrädda, är förmodligen detta en tur som innehåller lite klättring på ett ställe, bara... :-) Här finns alla sorter, allt från sådana som vi - turister, pensionären och barn. Men jag är rädd, fruktansvärt rädd. Jag överväger alternativen, klockan är nu 12:50, och jag inser att det är lång väg tillbaka. Om vi vänder hinner vi förmodligen inte med sista båten till Gjendesheim och vi har all vår utrustning kvar där så att sova i Memurubu är inte heller möjligt (om de inte har lediga rum förstås - men vågar vi chansa på det?).
Janne ser min rädsla och frågar mig om vi ska vända, jag hör mig själv säga: nej. Kort och gott nej, jag har bestämt mig för att ta mig upp - gudarna vet hur det ska gå till.
Jag är så rädd att jag hyperventilerar. Jag slår säkert någon form av hastighetsrekord uppför Besseggen. Det enda jag tänker hela tiden är att jag inte får stanna upp, då är det kört, då tar jag mig inte vidare. Hyperventilerandes och gråtandes tar jag mig med Jannes hjälp mirakulöst upp. Jag vet inte hur, jag är glad att jag har klättrat lite, tränat mycket och redan tidigare börjat utmana min höjdrädsla. Jag har endast fragment av minnen från klättringen upp. På det stora hela har jag ingen aning om hur jag har tagit mig upp. Det tar cirka 20 minuter när jag väl är uppe och jag andas normalt igen, mentalt är jag helt slut men lättad. Utan Jannes enorma stöd hade jag aldrig klarat det - tack - du underbara!
Vi är högt uppe nu :-) några dryga timmars flack vandring på sten, kargt, nästan mån-likt landskap. Sen börjar nedstigningen, den är också dryg, fötterna är ömma men oj vad det är värt det.
Naturen innan kammen, själva Besseggen, är väl värt all möda - hänförande!
Jannes berättelse:
Gjendebu, 22 juli 2006 - 05:50
Morgonen är så där trolskt vacker som bara fantasin kan få den. Naturen tar andan ur mig! Att ta båten in till Memurubu (här hittar du för övrigt båttider på Gjende) är som att segla i ett tecknat sagolandskap. Luften är sval och humöret är på topp - vi känner båda två att detta kommer att bli en mycket bra dag.
Jag är imponerad av Åsas coola sätt att ta sig an Besseggen. Jag vet ju hur höjdrädd hon är och ändå så skakade hon bara lite på axlarna igår när vi gick igenom turen och konstaterade att det nog är ganska brant på eggen.
Nåväl, i lugnt mak tar vi oss som sagt uppåt över Memurubu och vi landar på, vad som måste vara en av världens vackraste fikaplatser, nämligen stenarna med utsikten över Gjende och Memurubu.
Norrmännen går mycket snabbt och med obefintlig packning, de har gärna funktionskalsonger och bh på sig (bara!). Är du 70 så måste du springa och ett par hundar eller dito ungar i blöjålder hindrar ingen från att snabbt och koncist ta sig fram i naturen. Själva är vi mycket bra på att ta det lugnt. Här och nu är ledorden - bedriften får vi ju ändå på köpet så att säga.
När vi efter några timmars vandring ser eggen för första gången ser den mycket respektingivande ut. Det är cirka 400-500 meter "rakt" ner till sjön Gjende till höger och ett par hundra till Bessvatnet till vänster. Jag är fortfarande imponerad över att Åsa tar det med jämnmod och lunkar på som om detta med Besseggen är lugnt.
När vi har ätit lunch och närmar oss "ansatsen" till själva eggen, ett par hundra meter med ganska brant nedstigning, upptäcker jag hur det låser sig för Åsa. Hon slutar prata med mig och reagerar inte på tilltal. Jag frågar på en gång om vi ska vända men till min förvåning viskar Åsa ur sig ett nej och sätter igång att gå/klättra.
Som en guttaperkaboll försöker jag hänga med i hennes furiska tempo - och alltid vara på utsidan om henne. När leden är på högra sidan av eggen är jag ännu högre ut och tvärtom. Känslan av tomma-intet är högst påtaglig och även om eggen är bred så suger det rejält när jag tittar ut över avgrunden.
Åsa låter, gråter, stönar, darrar, mumlar om vartannat. Hela tiden håller hon ett maniskt tempo - och eftersom jag har levt med hennes höjdrädsla så länge - misstänker jag att det handlar om att inte ge psyk-brytet en chans genom att stanna och "tänkta efter" på vad vi just gör.
När vi efter ny rekordtid är på toppen av eggen lugnar Åsa ner sig snabbare än jag (och förmodligen Åsa själv) är van vid.
Jag är mäkta stolt över vad Åsa just har åstadkommit. Tjejen som knappt fixar att gå i brandtrappor eller titta på utsikten har just klättrat upp för en brant bergskam men bara fria luften omkring sig - det ni! Hon är inte bara vacker... :-)
Min egen rekommendation är att Besseggen är något du/ni måste gå om du är i Jotunheimen. Visst, det är mycket folk, men det är en härlig och definitivt oförglömlig dagstur i ett av världens vackraste landskap.
Om det är drygt att köra till Jotunheimen är det inget mot vad det är att köra hem igen. Men med de skitiga kängorna och de härliga upplevelserna i bagaget vet vi båda två att vi snart kommer göra om det igen.
