Himalaya 2004
Äntligen på väg. Flyget till London var en timme försenat men nu sitter jag på Gulf Air på väg till Abu Dhabi. Har just ätit min andra middag som var mycket god. Tittar på Supersize me och känner att det kanske är bäst att äta så mycket som möjligt - det lär bli svårare att hålla vikten uppe framöver.
En cappuccino på Abu Dhabi International. Skulle kunna vara var som helst - men ändå inte. Slöjor, fesar och kitsch avslöjar. Men annars samma uppsättning av affärsresenärer och vilsna turister, även om dessa, just här, verkar utrustade med fotriktiga skor i större utsträckning än normalt :-)
Höll dock på att bli av med platsen på flyget eftersom Gulf Airs kommunikation London-Abu Dhabi var något förvirrad - dags att börja vänja sig kanske?
13:53 - kaos är granne med gud? Då är jag rätt nära honom just nu. Nepalesiskt tjatter blandas med arabisk film och kinesisk musik. Folk överallt - alla på planet samtidigt! Mycket god - men odefinierbar mat!
19:15 - kaoset är komplett! Dock härligt overkligt att vara "framme". Efter en härlig 20-minuters tur genom Kathmandu så är jag framme vid hotellet. Vaishalis säng känns underbar och jag somnar ovaggad.
Redan första dagen har receptionisten kärat ner sig i mig - tyvärr är han inte min längd :-) Kathmandu är fyllt av trevliga människor, härliga dofter och vansinnig trafik. Dricker en ljummen kopp kaffe
12:00 - efter en timmes samtal med Raju Gandharba så går jag med på att följa med honom och lyssna på hans "orkester". Jag misstänker att detta slutar med att jag blir av med några rupies - men jag har inget annat för mig och vet också, att med lite tur, så får jag ett trevligt minne med mig därifrån.
Gandharba tillhör de "orörbara" kasterna i Nepal tillsammans med fler kaster. Genom historien har Gandharbas livnärt sig på att spela musik. Så också för mig. Med Sarangee, Madal, Arbaj med mera underhålls jag i en bra stund. Jag köper deras skiva och inbillar mig att jag åtminstone bidragit lite - även om jag vet är det är förmätet att tro det.
Du kan läsa mer om Raju och hans vänner på Gandharba Culture & Art Organizations hemsida.
22:43 - ompackad och klar. Imorgon bär det av till Lhasa. Ryggsäcken väger in på 8 kilo.
Tillsammans med June, Desmond och Rajesh, som jag träffade igår kväll, åker jag till Kathmandus flygplats.
Efter mitt livs mest rigorösa, men därmed inte sagt effektiva, säkerhetskontroll så kliver jag på Air Chinas, från Aeroflot inhyrda, enda flygplan mellan Kathmandu och Lhasa. Framför mig har jag 50 minuters vidunderlig utsikt över Himalaya och världens högsta platå - den tibetanska - världens tak, med en snitthöjd på 4 000 möh. Som ett marslandskap - åtminstone från luften. Egendomligt, ensligt, öde, skrämmande men vackert. Detta ska jag korsa med bil snart!
11:20 ser jag Chomolangma för första gången - magiskt, overkligt, så vackert! Jag förstår varför man vill dit, vill upp.
20:30 - munkar, nunnor, mystiska män och kvinnor i ännu mer mystiska kläder, böner, prostrering, människor som går den berömda khoran runt Jokhang.
Jag har också gått! Det känns mycket overkligt - på gränsen till oförståeligt.
Det är som att bli inslängd i Tintin i Tibet - fast 100 gånger mer.
Det är inte bara marslandskap - det är även "marsmänniskor" - vilket de i allra högsta grad även tycker om mig. Folk tittar konstigt på mig, kommer fram och nyper mig i skinnet - såsom för att försäkra sig om att jag är av kött och blod. Lhasa är min "kind-of-bag" - definitivt!!
Lhasa är skitigt och luktar av skämt smör. Lhasa är inte fullt av glada människor, snarare allvarsamma. Men någonting fängslar mig. Går i Potala och bara fantasin sätter gränser för i vems fotspår jag går.
Alla Dalai Lamor som har gått över dessa stenar. Historien, religionen och förtryckets historia görs sig påminda i det närmaste spöklikt tomma Potala palatset. Här finns inga minnen av Dalai Lama kvar - alla bilder är borttagna, alla föremål av värde har flyttats till kinesiska museer.
Förflyttar mig till det betydlig mer levande Sera klostret som grundades 1419 av en lärjunge till Tsongkhapa. Klostret tillhör Gelugpa-sekten (lamaism) och hade som mest cirka 5 000 munkar.
Skådespelet när munkarna debatterar är mäktigt och annorlunda än allt annat jag varit med om. Röster, höjda argument, handklappningar - surrealism på högsta nivå.
Det var munkar från Sera klostret som 1987 (igen) fick upp omvärldens ögon på det kinesiska förtrycket i Tibet, genom att gå runt Jokhang och ropa "Frihet åt Tibet" & "Länge leve Dalai Lama". De arresterades och utländska besökare utvisades.
Jokhang - om Potala kändes som ett museum så är Jokhang dess raka motsats - här sjuder det av liv. Mängder av människor, främst till Lhasa inkomna nomader (som inte har något jobb nu inför vintern) fyller Jokhangs rum till bredden.
Böner, hummande, smörlampslukt - hit vill jag igen! Jokhang är definitionen själv på mystik, själ och andlighet. Jokhang grundades 641 av Kung Songtsen Gampo.
På eftermiddagen besökte jag dock ytterligare ett "museum" i form av Norbulinka - Dalai Lamas Sommarpalats. Vackert men så sorgligt påminnande om en flykt hals över huvud.
på 3 360 möh) tär på aptiten och jag har, om inte tröttnat så åtminstone börjat längta efter lite omväxling till jakstuvning och ris i olika former :-)
Då vägen till Gyantse har rasat måste vi köra en omväg så det kommer att bli 10-12 timmar i jeepen imorgon - vore bra att vara laddad med mat till dess.
På det hela taget ska det bli skönt att ge sig av - få andas in lite lantluft och påbörja korsningen av den tibetanska högplatån hela vägen ner till Kathmandu.
(ps. det blev jak-kött med stekt ris för 17 yuan (ungefär lika många kronor) till middag - inte pizza :-)
Dags att lämna Lhasa. Bara några mil utanför staden försvinner all bebyggelse och enstaka människor syns bara som små prickar ute i ökenlandskapet. Redan efter några timmar börja stigningen till det första högpasset. En smal, slingrande stig, mer än väg, tar oss uppför, uppför. Strax står vi på 5 100 meters höjd. Mitt resesällskap (från Singapore samt Nepal) diskuterar hur lång tid man kan spendera utanför bilen innan man får allvarliga köldskador eller i värsta fall kanske trillar av pinn. Max en timme kommer de fram till.
Själv tycker jag vädret mest påminner om en dålig svensk vinterdag - yrande snö och några få minusgrader. Men att uppleva den bland böneflaggor, munkar och på denna höjd gör upplevelsen betydligt mer angenäm.
Klockan 18:30 rullar vi in i Gyantse efter en minst sagt spektakulär resa. Vi har passerat flera pass över 5 000, vi har i rasande fart, tutandes, med livet som insats (inte våra liv :-), kört genom små byar, vi har nästan ljudlöst färdas genom regelrätt, väglös öken.
Hur som helst är jag hungrig för första gången på länge. Smör-the står man sig inte på länge.
Morgonen i Gyantse har omväxlande bestått av inget varmvatten och inget vatten alls. Däremot åt jag "pizza" igår - det räcker nog med denna enda gång.
Gyantses turistifiering sträcker sig till souvenirer av typen tvättbaljor, motorcykelkedjor och toalettpapper - det känns befriande.
Däremot har Gyantse en imponerande stupa i Kumbum inne i Palkhor klostret. Stupan som är över 30 meter hög byggdes på 1400-talet och från toppen har man en vidunderlig utsikt.
14:56 - nyduschad (!), nyäten (jak-vårrullar) och på väg till Tashilumpo, Tibets största fungerande kloster, i Shigatse
(Tibets näst största stad).
Tashilumpo tillhör, precis som Sera-klostret, Gelugpa-sekten. Klostret klarade sig bra under kulturrevolutionen och den
förste Dalai Lamas, Genden Drup, kropp finns bevarad här. Panchen Lama hade sin hemvist i detta kloster.
Shigatse har dock i övrigt inte mycket att erbjuda.
Därför känns det helt ok att lämna staden bakom oss och fortsätta mot Tingri på 4 000 meters höjd.
Att färdas i detta obeskrivliga landskap är så rogivande, så vackert. Ne Ma kör mycket bra, men det går mycket fort och den olagligt monterade lastbilstutan går varm. Vi (Ne Ma) kör om på ställen och vid tillfällen som inte ens fantasin kunde göra möjliga. Att tutandes i ogenomtränglig sandrök, köra om lastbilskaravaner på knappt farbara, enfiliga vägar med skarpa kurvor och skydjupa stup är en utmaning även för det starkaste psyket :-)
Tingri kan med svårighet kallas vare sig stad eller by, snarare är det en huvudgata med några hus och ett torg. (punkt!)
Vackert, dock är det obeskrivligt vackert! Vet inte när jag upplevde en sådan vacker natur senast.
Känner mig ganska färdig just nu. Hungrig (på "riktig" mat), törstig (på annat än the eller varmt vatten) och trött. Men vi är på väg till Rongbuk, världen högst belägna kloster (4 980 möh) och vi kommer, om vädergudarna vill, att se Mt Everest idag (!). Vägen till Rongbuk tar andan ur mig och mycket riktigt - till slut tittar hon fram - alla bergens moder - Mt Everest eller Sagarmatha () eller Chomolangma ().
17:14 - nu sitter jag i Everest Base Camp och känner min litenhet. Chomolangma visar upp sig från sin allra bästa sida och det är obeskrivligt vackert. Jag gick upp från Rongbuk hit (cirka 1 mil) och trots höjden (5 200 möh) så känner jag mig i mycket bra form. Andningen är givetvis tung och kroppen skriker att jag är på hög höjd - men det känns sekundärt. Jag sitter en lång, lång stund - kanske en timme - själv på en sten och betraktar naturens under - kan du - åk hit!
Vi spenderar natten i klostret. Jag måste medge att de skällande hundarna (det är bokstavligen stora farliga hundar precis överallt i Tibet) precis utanför dörren har bidragit till att göra natten till en lång plåga. Det var ovanpå detta svinkallt i "rummet" och vi försökte tröstlöst höja värmen med några värmeljus. June visar dessutom tecken på höjdsjuka och mår mycket dåligt hela natten. Vi känner nog alla av den höga höjden rejält - och ingen av oss sover mer än några korta minuter.
Klockan 04:40 får jag nog. I efterhand inser jag att det var dumdristigt, men jag var tvungen att tillrättavisa hundarna. Därför ger jag mig med resoluta steg upp ur "sängen" och ut ur "rummet" för att konfrontera de skällande bestarna. Beväpnad med lite stenar (om utifall att - bara då) och ett söndertrasat humör börjar således jag och hundarna en maktkamp. Döm om min förvåning när de efter 10 minuters outtröttligt schyyande faktiskt slutar morra och skälla (!).
Fastän de bara är tysta i en halvtimme-timme så är jag oerhört nöjd med denna korta stunds lugn o ro när jag kryper ner i min iskalla, fuktiga sovsäck igen. Tänk vad relativt allting är.
Väglös väg. Vi kör bokstavligen mitt i ingenstans, genom sanddyner, nerför bergssidor, över stock & sten. Runt oss oändliga vidder med världens högsta berg.
Old Tingri faller mig inte på läppen - kanske är jag bara trött och lider av för lite aptit. Det var länge sedan jag vare sig sov eller åt ordentligt. Byxorna sitter väldigt slapp just nu. Har nog tappat 5 kilo hittills.
Tur att man äter så lite så man inte behöver använda "hotellets" faciliteter i form av hål särskilt ofta. å andra sidan tillhör ju dessa de fräschare hittills - här finns ju till äventyrs till och med en spade man kan använda om man "missar".
:-) Sov för första gången på över en vecka :-) Trots höjden på 4 390 sov jag säkert 6 sköna timmar.
Under en, igen, spektakulär resa tar vi oss idag ner mot gränsen till Nepal. Vi landar i gränspost-staden Zhangmu, en typiskt gränsstad, eller snarare håla. Här ska vi dock vänta till imorgon innan vi passerar gränsen för att sedan ta oss till Kathmandu, på pappret 4-5 timmar bort (skulle visa sig ta nästan 10 timmar).
Dags att säga tack och farväl till Ne Ma & Yu Jall som har varit underbart trevliga att åka med. & efter att gåendes ha passerat "Friendship Bridge" är jag i Nepal igen. Idag väntar varm dusch (mmm!), god mat, tvätt och skön sömn på lägre höjd.
21:05 - luktar gott för första gången på mycket, mycket länge. Har fått tillbaka aptiten och äter en god middag mitt i Tamel.
Sällan är en säng så skön som efter 11 dagar i Tibet :-)
Träffar "min" trekkinggrupp och äter frukost med dem. Vi går igenom de närmaste veckornas plan för vår trekk till Kala Pattar och Everest Base Camp (denna gång på den Nepalesiska sidan). Den här gången är vägen målet - jag ser verkligen fram emot att få sätta på mig vandrarkängorna och ge mig iväg på denna 14 dagars tur.
Har hittills tappat 8 kilo och ser därför mycket fram emot att äta middag med Rajesh, hans fru & barn, tillsammans med Desmond & June.
Innan dess är det bara lite proviantering som jag behöver göra. Köper en ny "Gore-Tex" jacka, eftersom jag glömde min riktiga i Lhasa, ett nytt skärp och lite "mat" till trekken. Vore ju bra att inte tappa allt för mycket mer i vikt.
Arla morgon och vi står och stampar i kön till flyget mot Lukla.
Jag kan inte låta bli att trots alla helt oförklarliga administrativa om- och genvägar charmas lite av det faktum att man inte har den blekaste aning om vad som kommer att hända. Mycket riktigt - så även idag!
Gombu springer fram och tillbaka på flygplatsen och vi andra står mest och väntar, väntar, väntar. Jag byter några ord med ett Spanskt par som varit ute på flygplatsen de senaste tre dagarna utan att komma med något flyg. Jag låter mig inte nedslås men inser dock att chanserna är små att komma iväg.
Helt plötsligt efter någon timmes väntan kommer Gombu ut i avgångshallen och skriker åt oss att skynda oss på. Plötsligt går allt extremt snabb och innan jag ens hunnit fundera på vad som händer står vi ute på flygfältet framför en gammal avdankad rysk frakthelikopter (med övermålade beteckningar).
Inklämda bland rissäckar och expeditionsutrustning lyfter vi - och en stund senare landar vi mjukt och fint på Luklas, minst sagt spektakulära, landningsbana.
Nu är vi på väg!
Första dagen är en kort, lätt vandring till Phakding.
Befriande vackert, skönt att vara på väg, behövligt för kroppen att röra på sig. Gombu, som är vän till Inka, och Urba guidar oss fram under dessa två veckor. Chet och Kipaa hjälper oss att bära.
20:49 - Framme i Namche Bazaar på 3 440 möh och äter Jak-biff med pommes till middag (omväxling förnöjer :-) Spelar lite kort och lägger mig tidigt mycket nöjd med tillvaron.
Acklimatiseringsdag. Vandrar några timmar till Kumjung på 3 850 möh i lugn takt. I Kumjung finns Yeti (!!), den himalayanska snömannen. Jag har sett dess svål. Faktum är att munken som visade upp "skalpen", som skulle kunna vara ett kranium, en apa, eller faktiskt Yetin, var högst allvarlig i sin tro på att detta verkligen var kraniet av Yeti.
I Kumjung finns också Everest ande i form av att detta är Tenzing Norgays hemby och här ligger Hillary School.
Dricker kaffe i Sanasa och tittar upp på Tamserku (ca 6 500 möh) alldeles ovanför mig i solen. Det har tagit cirka 3 timmar från Namche till Sanasa. Vädret är underbart, naturen är fantastisk. Vi fortsätter att gå längs Dudh Kosi, mjölkfloden - den vita floden, uppför mot Deboche på 3 850 möh.
Vi tar det ganska lugnt och det känns tryggt och skönt att i långsam takt acklimatisera sig till höjden.
På kvällen når vi Deboche och innan vi ska äta middag går Inka, Björn, Urba och jag iväg till klostret alldeles i närheten. Vi smyger in under pågående bön. Detta är ett kvinnokloster och stämningen är mycket suggestiv. Bönerna, ljuden, hummanden blir som ett mantra och jag upptäcker till slut att även jag färdas bort, känner mig mycket avslappnad. En vacker kvinna i 70-års åldern med rakat huvud kommer till oss och serverar smör-the. Denna gång tar jag till och med påfyllning ;-)
En ganska lång dag. Men vädret är mer än strålande. Vyerna är helt obeskrivligt vackra. Ama Dablam står i en klass för sig - det måste vara ett av världens vackraste berg - så fullkomligt.
Väl framme i Dingboche tar vi tillfället i akt och acklimatiseringsklättrar upp till 4 700 ungefär - allt enligt devisen "klättra högt - sov lågt" dvs på 4 400 meter.
Dagen avslutas med en välförtjänt "dusch" - dvs cirka 15 liter uppvärmt vatten som hälls i en hemmagjord anordning utomhus. ändå lyckades jag med konststycket att tvätta lite underkläder och en t-shirt trots denna begränsning :-)
Acklimatiseringsdag. Vi går upp till Chukung på 4 730 möh - utgångspunkten för att klättra upp på bland annat Island Peak (Imja Tse).
Idag bär det vidare uppför. Vi är på väg till vår sista "bas" - Lobuche på drygt 4 900 möh. Igen slår naturen oss med häpnad - det blir bara vackrare och vackrare. Vi passerar minnesröse efter minnesröse.
Vi ser Minnesstenen rest över Scott Fisher som omkom den 10 maj 1996, kanske en av de mest tragiska dagarna i Mt Everests historia. En plötslig storm fångade 23 klättrare högt uppe på berget. 8 klättrare dog vid detta tillfälle. Göran Kropp befann sig också vid Mt Everest vid detta tillfälle för att göra sin bestigning.
Det finns lika många versioner av vad som hände - och varför det gick så illa - som det finns inblandade personer. Många väl läsvärda böcker har skrivits om denna tragedi. Jon Krakauers bok Into Thin Air är skrämmande läsning.
Händelsen ledde till mycket polemik och många har skyllt på många och gör så fortfarande. Anatoli Boukreevs bok The Climb är hans (och Weston DeWalts) version av vad som hände.
Den taiwanesiska klättraren Gau Ming Ho vill också berätta vad som hände. Du kan läsa mer om vad han har att säga på Mt. Everest Tragedy 1996. Om du är intresserad av att läsa ännu mer kan jag varmt rekommendera Summit Journal 1996 där det också står lite om Göran Kropp eller så surfar du in på EverestHistory.com där du hittar ALLT om Mt Everest.
Tillbaka till min verklighet. Efter en kall (0 grader på "rummet") och nästan sömnlös natt på nästan 5 000 meters höjd, gör sig höjden i allra högsta grad påmind - aptiten är på minimum och andningen är ansträngd - men på det hela taget mår jag ändå oförskämt bra. Man behöver ju bara titta omkring sig för att glömma alla "bekymmer och besvär".
En toppbestigning av Kala Pattar står på dagens schema.
Men idag är dock inte vädergudarna med oss. Väl uppe i Gorak Shep - den "sista utposten" på 5 100 möh, vid foten av Kala Pattar - stod det helt klart att vi måste avstå ett "toppförsök". Snön yr, det blåser ordentligt och sikten är ett minimum. När vi så ska gå tillbaka till Lobuche tänker jag WTF! Jag frågar Urba om han kan tänka sig att gå med mig till Everest Base Camp nu när vi "fick lite tid över".
Ibland fattar man beslut som man är extra nöjd med - detta är ett av dem. Sitter i EBC (5 300 möh) och mellan stormbyarna och molnen tittar så solen fram. Helt plötsligt, som om det vore meningen att jag skulle vara här, ser jag hela Kumbu-glaciären, isfallet, delar av Southern CVM. Helt plötsligt sitter jag på den plats jag bara sett genom romanord, fotografier och berättelser - det är obeskrivligt mäktigt.
"Promenaden" hit från Gorak Shep var ganska ansträngande och tog knappt 2 timmar - men livet är dessa små stunder av fullkomlighet - ett cocos-kex och lite vatten, en pratstund med Urba i världens mest mytomspunna base camp.
Inatt glömde jag att stänga min "värmeflaska" och med, till och med, någon minusgrad på "rummet" och vatten (is) i sovsäcken blev natten i huvudsak svinkall och sömnlös. Men inget kan få mig ur balans :-) Med 16 minusgrader ute påbörjar vi i gryningen, vårt andra försök att nå Kala Pattar. Vädret är underbart, kallt och klart.
Måste erkänna att jag under lunchen i Gorak Shep känner mig väldigt orolig för att de få molnen som börjat komma in över oss ska bli fler och "förstöra" min dröm om att få sitta på Kala Pattar och se ut över Himalaya. Lite småstressad ger jag mig därför av uppåt, uppåt, uppåt.
2 timmar brant uppför i blåsten tar verkligen musten ur mig och det är rejält jobbigt. Men när jag sitter på toppen så mojnar vinden nästan helt, alla människor som var runt omkring mig när jag kom upp har gått ner igen.
Så - efter 10 dagars vandring sitter jag så äntligen på toppen av Kala Pattar och ser ut över Mt Everest, Nutpse, Ama Dablam och alla de andra obeskrivligt vackra bergstopparna mot den klarblå himlen. Ibland funderar man över meningen med livet, men just i denna stund är den tanken överflödig. Bara några decimeter nedanför mig sitter en Rumänsk kille som fyller 50 just idag. Han är obeskrivligt lycklig och skriker gång efter gång i vinden att detta har jag väntat på hela livet. Jag kan bara hålla med honom.
Nu känns det helt ok att påbörja "nedstigningen". Jag ska erkänna att jag ser fram emot lite lägre höjd, lite mer aptit, lite varmare sovplatser, lite mer varmvatten och varm choklad och kanelbullar i Namche Bazaar.
I kväll blir det en dusch för första gången på en vecka eller så. Vandringen ner till Namche är inte bara nerför. På vägen är det två långa avsnitt med oändliga uppförsbackar (puh) men bortsett från detta är det en lätt vandring. Betänk att vi på två dagar går samma sträcka som det tagit oss 8 dagar att gå åt andra hållet (om än inklusive acklimatiseringsdagar).
16:50 - Ren och med kanelbulle i magen känner jag mig mycket, mycket nöjd med tillvaron.
Väl nedkomna till Phakding känns det som vandringen är "över" - inte på något negativt sätt - bara på ett så där konkret vis. Nu väntar vi liksom bara på att få komma hem till Kathmandu.
Över en öl (!) och lite chips sitter vi således i solen och rekapitulerar vad vi varit med om. Mitt uppe i det känns det fortfarande väldigt overkligt.
En kort "promenad" ner till Lukla. Här väntade nybakt bröd och Dal Baht i goda vänners lag - både till lunch och senare även till middag. Nu var det också dags att säga adjö till våra eminenta guider och bärare samt avsluta äventyret med lite öl och dans. Så skedde också till den milda grad att militären störtade in framåt senkvällen och undrade vad som stod på. Något häpna stötte de på dansande människor - från småbarn till gamla och bara glada miner. Vår inbjudan till trots kom de inte med i dansen (fast jag är övertygade om att det var det de helst ville).
Så var det dags att lämna höjderna och sätta sig i planet, ner för backen och iväg. Efter en lugn flygtur landade vi mjukt nere i Kathmandu igen.
Det blev Tex-mex till middag - ombyte förnöjer...
Björn, Anna och jag hade bestämt oss för att prova på forskajak. En självklarhet eftersom både Rams och Inkas liv är forskajak. Efter en skumpig bussresa kom vi så fram till Sukute Beach lagom till lunch. Ett litet paradis alldeles vid floden i tropisk tappning. Omväxling till den kalla Himalaya-luften.
Själv hade jag trott att jag skulle ha stora problem med att ta mig ner för den forsande floden, men att jag åtminstone snabbt och lätt skulle lära mig att göra den så kallade eskimåsvängen. Det skulle visa sig vara precis tvärtom.
Olle - som jag måste beundra för hans tålamod - stod med oss i poolen resten av dagen, allt för att lära oss att känna kajakerna till att lära oss, den så viktiga, "rullen". Döm om min förvåning när det "bara inte gick". Men skam den som ger sig - efter flera timmar och efter att ha svalt mer än halva poolen så satt den till slut - och jag gjorde tre snygga (tycker jag) rullningar i rad och blev "godkänd" och fick kliva upp ur vattnet blåslagen och trött.
Eftermiddagen/kvällen avslutades därefter med en premiärtur i floden - läskigt, läskigt - men vilken kick att forsa
ner för floden - kom på mig själv med att skrika högt - adrenalinet på topp :-)
Se en liten filmsnutt med forskajak (10 MB)
Nya kallsupar i poolen :-( även om jag inser att jag är ett komplett blåbär så längtar jag ändå ut förbi poolkanten och ner i floden. Så det är med skräckblandat förtjusning men med stor tillfredsställelse som vi tar oss an floden "på riktigt" efter lunch.
Efter ungefär 2 minuter hamnar jag upponer i floden. Först blir jag skräckslagen, men sedan infinner sig ett intellektets lugn - jag inser helt enkelt att jag måste klara min "eskimåsväng" innan jag slår huvudet i någon sten. Som ett under så klarar jag det på första försöket. Sällan har jag känt mig så kaxig och nöjd.
Resten av färden går ganska bra och jag passerar vita forsar som jag aldrig tidigare hade trott att jag skulle ta mig igenom levande. Bara en enda gång är jag tvungen att hängandes upponer, överge kajaken i det brölande skummet.
Tack Olle, Inka och er andra för en helt oförglömlig upplevelse. Skavsåren och formen är dock i sådant skick att både jag och Björn bestämmer oss för att åka hem redan ikväll istället för imorgon - anspänningen gör helt enkelt att vi inte orkar mer denna gång.
En behövligt lugn, vilosam och slö dag i Kathmandu. åkte med Björn ut till Pashupatinath och flanerade någon timme.
Det mest spektakulära var att bevittna brännande av alla kroppar intill floden.
Dags för ytterligare en liten utflykt - denna gång till Chitwan för att se lite vilda djur såsom elefanter, noshörningar, krokodiler med mera. Det mesta av denna dag spenderades dock i bil på livsfarliga vägar. Senare på kvällen så spreds sig dock upphetsningen bland byborna - en vild, brunstig elefant hade tagit sig in i byn och uppvaktade de fastkedjade, tama honorna. Efter vilt tjoande, skrikande och kastandes sten, så försvann dock småningom elefanten i ogjort ärende tillbaka in i djungeln.
Efter en lång dag på elefantryggen så såg vi dem till slut - noshörningarna. Mäktigt! Fast jag måste säga att det var mer spännande när vi lite senare klev av elefantryggen och tog till apostlahästarna istället. Smygandes en bit in i vegetationen stod vi så face-to-face med ytterligare en noshörning. Som sagt, mäktiga, mystiska djur.
Vid middagen hände sedan något annorlunda. Vi gick ner på flodstranden och tittade på hur de tvättade elefanterna efter dagens värv, sedan bänkade vi oss vi ett bord och beställde middag. I lugn o ro satt vi och drack en öl och åt gott.
Döm om vår förvåning när vi hals över huvud fick fly från borden eftersom larmet om en inkommande vild elefant gick. Måste erkänna att adrenalinnivå höjdes omgående. Som tur var kom han aldrig så långt som till restaurangen - men ändå - det var länge sedan jag evakuerades från en restaurang vid elefantlarm. (kanske var det samma frustrerade elefant som igår :-)
Efter en morgonpromenad packade vi ihop våra pinaler för hemfärd till Kathmandu. På vägen stannade vi till hos några släktingar till Rams mamma (som hade varit med oss i Chitwan) men annars bestod färden mest av att be om en trygg hemkomst - det är inte för inte som trafikolyckor är så vanliga i Nepal. Fy vilken skräckfärd!
Kaoset är återställt! Sitter på flygplatsen på väg till Paro, Bhutan. Den första utmaningen börjar med att försöka fixa en kopp kaffe. Till kaffet ingick dock en polisman som det inte gick att få tyst på. Han insisterar på att vi ska träffas och prata mer när jag kommer tillbaka från Bhutan - och jag lovar att säga "Hej" om jag ser honom igen.
Att flyga i dessa trakter är så oöverträffat vackert - denna tripp är inget undantag. Pilotens lilla anmärkning: "Om ni tycker att bergen kommer alldeles för nära - bli inte rädda - så är det att flyga in till Paro" var en humörshöjande påminnelse om att flygningarna här är annorlunda.
På flygplatsen gick sedan allt väldigt smidigt och olikt alla andra hittills överbyråkratiska installationer var jag denna gång ute ur flygplatsbyggnaden inom 10-15 minuter. Väl ute stod Norbu redan och väntade på mig - i en splitterny SUV kör vi så iväg.
Det börjar lite stelt - och jag är inte helt hemtam i miljön med en privat guide och dessutom en chaufför - det är inte riktigt jag.
Bhutan är landet där alla bär kjol. Kvinnornas och männens påbjudna nationaldräkter är Kira respektive Gho. Bhutan är landet där (nästan) alla maträtter innehåller chilipeppar och är klasser godare än i grannländerna. Bhutan är landet där allt är prydligt och rent, landet nästan utan bilar, landet där tiden stått still - landet annorlunda.
Efter att ha varit på nationalmuseet så ska jag äta min första lunch. Jag beställer inte ens lunchen själv - allt ingår.
är du i Bhutan så betalar du en dygnsavgift i vilken guide, mat, husrum etc ingår. Känns konstigt men det är bara att
finna sig i.
Maten var dock himmelskt god! Jag serveras nationalrätten Ema Datshi (Chili och ost), chili och grönsaker, chili-momos, chili-kyckling - ja ni förstår.
Redan på eftermiddagen denna första dag så gör jag min första korta trekk. Vi tar oss upp mot Tiger-nästet (Takshang Lhakang) - ett av Bhutans mest kända kloster. Det sägs att det var här Guru Rimpoche (som förde buddismen till Bhutan) satt och mediterade efter att ha flugit hit på en tiger. Tyvärr måste man ha specialtillstånd för att gå in - vilken vi inte har.
Innan middagen i Paro åker vi till den lokala bågskytteplanen. Pilbågsskytte är Bhutans nationalsport och det är otroligt imponerande att titta på hur skickliga skyttarna är. Målet är en knytnävsstor ring cirka 100-150 meter bort (!) Dessutom är det ett, utöver sporten, ganska roande evenemang - motståndarlaget gör allt för att få sina antagonister ur balans - man retas, skriker, skrattar och buar. Som avslutning utför man en liten sång/dans som inte går att återge. Mycket underhållande!
Vaknar till en strålande morgon efter en kall natt (börjar bli uppriktigt trött på iskalla nätter :-)
Smörthet till lunchen bevisar dock att Bhutan även på denna punkt har lyckats bättre än sina grannar, jag skulle inte kalla det gott men mer än väl drickbart.
Idag lämnade vår chaufför in. Hans fru hade blivit akut sjuk och han var tvungen att åka hem. Tråkigt för honom men för min del känns det betydligt bättre att Norbu kör, att jag sitter i framsätet och att vi pratar med varandra, lär känna varandra - något vi också kommer att göra de närmaste dagarna.
17:37 står jag mitt i Thimpus helgmarknad. Den är mycket, mycket upplyftande. Här hittar jag ett par underbart vackra böneskålar som jag köper. Här finns bruksföremål, grönsaker av alla mått och sorter, härliga dofter, men också ovana. Mitt i all frid hittar jag köttmarknaden. Här hänger hela och delar av diverse djur - på korsen och på tvären. Fast något gör att det känns helt ok med att snubbla över ett jakhuvud (eller var det ett kohuvud?) - det hör liksom hemma här.
Varje gång det står tre eller fler hus i en klunga på vår väg till Wangdue, kallar Norbu det för by - själv är jag av den uppfattningen att utanför Thimpu eller Paro så finns det inga särdeles stora byar, eller byar alls. Just nu befinner jag mig utanför Wangdue - just en sådan samling hus, dock med ett bytorg.
Kvällen blir lugn och kontemplativ och efter att ha träffat och pratat lite med Rams vän Sonam, som dök upp senare på kvällen, somnar jag tidigt och sover gott!
Idag var det dags för rafting. Tyvärr visade det sig att, dels jag var ensam, det vill säga jag var i Bhutansk stil utrustade med rorsman och istället för att paddla så fick jag stilla "åka med" - inte heller min stil. Dels var vattnet mycket lågt, vilket i och för sig innebar att jag verkligen bara kunde "åka med" - men lite trist var det allt.
13:32 efter denna glidtur upptäcker jag att inte riktigt vet vad jag ska göra - det är lite för bekvämt för mig och jag upptäcker att jag gärna skulle vara i Nepals myllrande kaos igen. Detta är ingen kritik mot Bhutan, eller snarare det jag hittills upplevt av Bhutan - det är bara ett konstaterande av att det är för prydligt, för ordnat, för lugnt, för av många saker för att passa mig i långa loppet. Däremot tror jag att min mamma skulle tycka detta var ett underbart sätt att upptäcka en ny värld på.
16:30 Har just besökt Punakha Dzong, men eftersom kronprinsen var på intågande fick vi lämna dzongen ganska omgående. Vi bestämde att göra ett nytt försök imorgon.
Istället tog vi tillfället i akt och trekkade upp till Chime Lhakhang dit de barnlösa vandrar för att genomgå en fertilitetsrit det är inte för inte som templet kallas för fertilitetstemplet. Chime Lhakhang byggdes på 1400-talet av Lama Drukpa Kuenley a.k.a "The Devine Madman".
Norbu uppmanar mig att ta emot min "wang" (välsignelse) när vi är inne i templet. I mitt fall består "wangen" av att en munk ber mig att dricka lite heligt vatten ur en allt annat än fräsch kanna, väta ner håret med det vatten som blir över och slutligen (eller var det kanske samtidigt) få en trä-penis i huvudet. :-) Får prova om det funkar när jag kommer hem :-)
Kvällen avslutas med ett långt samtal med en av värdinnorna på hotellet där jag bor. Hon har precis fyllt 20 och är till skillnad från de flesta kristen. Hon vill gärna prata om att det inte är så lätt att vara det i ett buddistiskt land och att hon ofta känner avogheten från andra. Hennes pojkvän är buddist och det gillas inte av "omgivningen" att de är ihop. Men hon sa att hon skulle kämpa på, plugga vidare och om gud ville, gifta sig med sin pojkvän - framtiden får väl visa om det blev så.
Ännu en strålande morgon. Idag ska vi börja resan tillbaka mot Paro, via Thimpu. Känns ganska lagom nu. Men först ett nytt försök att besöka Punakha Dzong. Dzongen byggdes 1637 där Pho Chhu (den manliga floden) och Mo Chhu (den kvinnliga floden) flyter samman. Shabdrung Ngawang Namgyal som enade Bhutan på 1600-talet och Terton Pema Lingpa ligger balsamerad här.
12:53 Lunch varefter vi gjorde en kort trekk till ett helt nybyggt tempel i tantrisk anda. Det är inte för inte som graffitin ser ut som den gör i Bhutan :-)
På eftermiddagen var det dags att packa ihop mina få pinaler och börja "hemresan".
Hmm - idag upptäckte jag att mitt Visakort var borta. Nu tillhör jag inte den oroliga sorten men står inför ett mer praktiskt problem. Jag ska nämligen köpa med mig en Kira hem till Åsa och har nu inga pengar till detta. En Kira är dessutom inte alldeles gratis varför jag inte kan skramla ihop till den med mina reservpengar. Norbu och jag åker febrilt omkring i Thimpu och letar efter någon som kan tänka sig att acceptera American Express - men icke. Inte någon affär, inte någon bank, inte någonstans duger det.
Norbu kommer med förslaget att jag kan låna pengar av Sonam. Detta är ju inte min starka sida - att låna pengar - men nöden har ingen lag. Bara på det goda ryktet får jag sålunda låna en, med Bhutanesiska mått, hel förmögenhet av Sonam som han låter mig veta, kan betalas tillbaka när jag kommer hem till Sverige. Ibland återvänder hoppet om att tillit finns.
Kiran jag köper är mycket, mycket vacker.
Nöjd spenderar jag resten av dagen med att besöka biblioteket, titta på lite konsthantverkstillverkning och att strosa på egen hand i Thimpu.
Innan jag åker hem hinner jag dock med ytterligare en trekk till Cheri Lhakhang - ett litet, mycket vackert beläget kloster. För det mesta när jag besöker alla dessa tempel och kloster så är det vackert och trevligt men det är bara ibland som det "där" lugnet infinner sig. Detta är ett sådant tillfälle.
På vägen ner har jag sällskap av Tshering, en munk som är intresserade av det mesta. På något som ibland liknar engelska konverserar vi oss ner för berget. Väl nere vid bilen ger vi Tshering och hans två äldre munkbröder skjuts in till Punakha Dzong dit de är på väg.
Försöker bara få resten av denna dag att gå. Kanske låter uppgivet när man befinner sig i landet långt-borta. Men så är det efter all denna tid på resande fot. Tempot har dessutom tidvis varit mycket högt och rastlösheten kanske just därför infinner sig extra lätt när det blir lite oväntad tid "över".
Tryggt tillbaka i KTM. Nu gäller det att packa. Packningen har ju, till skillnad från mig som gått ner 11 kilo, ungefär gått upp med det motsvarande. Ser det dock mer som en utmaning än ett problem - det går ju alltid att köpa en bag eller väska till om utrymmet tar slut.
På kvällen äter jag middag med de som är "kvar" i Kathmandu. En underbar och oförglömlig resa håller på att ta slut.
Idag påbörjas den så tråkiga tillbakafärden. Tre långa flygningar innan jag är hemma på riktigt.
Och just tre långa flygningar senare står jag på Arlanda där allting började för 45 dagar sedan, denna gång med många, många underbara minnen fler. En resa jag aldrig glömmer.
